Min andra kärlek var också det en olycklig sådan. Om nu kärlek någonsin kan vara olyckligt. Första dagen på högstadiet såg jag henne. Josefin. Ett blont mirakel i parallellklassen. Hon kom från landet, tillsammans med alla andra i den klassen. Jag och Johannes satt vid en pelare och snackade. Johannes var cool. Han kom från landet också men var cool ändå. Han satt och svor över hur illa det var att vi skulle gå i en skola med en massa lantisar. Att de skulle smutsa ner golvet med sina skitiga stövlar. Jag höll inte med, men det var schysst att sitta bredvid Johannes, som var cool. Jag var inte cool. Hade på mig sportkläder och gymnastikskor.

Jag såg Josefine och för att imponera på Johannes pekade jag på henne och sa att hon där, hon hade schysst häck. Johannes ropade då på henne, ”Josefin, kom hit” och det gjorde hon. ”Anders här tycker att du har snygg häck”. Jag trodde jag skulle sjunka igenom jorden. Jag visste inte att han kände henne. Under hela året sen gick det rykten i den klassen om att jag gillade Josefine. Mot slutet av året började jag tro på ryktena själv. Jag vågade inte göra någonting, givetvis. Jag var feg på den tiden. Dagen för skolavslutningen hade kommunen anordnat en ”schools out”-fest för alla ungarna och vi var givetvis där. Jag hade bestämt mig att om något ska hända så måste jag säga något till henne ikväll. Jag hade planerat ut det, innan vi säger hej då skulle jag säga till henne att jag skulle sakna henne under sommaren, och sen fråga om vi skulle hitta på något någon gång, för att hålla kontakten. Men när stunden kom så fegade jag ur. Hon hade Micke med sig, sin polare (en sån kille som bara hade tjejkompisar men inga tjejer). Och när jag stod där så vågade jag inte säga något. Jag fegade ur. Sen var jag otroligt kär hela sommaren, och mådde jättedåligt. Kärlek hade blivit förknippat med smärta och jag svor för mig själv att aldrig bli kär igen. Att kontrollera det. Det fungerade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *